Blogguppgift D: Kampanjjournalistik

Det kan väl inte vara fel att kämpa för Dawit Isaak?

Förra veckan skrev jag på uppropet för Dawit Isaaks frigivande. Det kändes som en självklar handling. Jag hade vid den tidpunkten inte alls funderat över det här med kampanjjournalistik. Sedan dök den här uppgiften upp.Och nu ställer jag mig frågan om journalister bör ägna sig åt den här typen av kampanjer? Vi lever i ett samhälle som fullständigt kryllar av intressegrupper, tankesmedjor, lobbying och PR. Det finns så många människor som vill åt journalisterna för att sprida just deras budskap. Det får i alla fall mig att känna att behovet av obundna och professionella journalister är stort. Därför bör kampanjjournalistik starkt ifrågasättas.
Men i de här fallet är det svårt att vara principfast. Dawit Isaak sitter fängslad utan rättegång för att han skrivit om Eritreas brist på demokrati. Det är ett människoöde som engagerar och berör. Det är också ett fall som är direkt relaterat till journalisternas främsta uppdrag- att försvara det fria ordet och demokratin. Eftersom Dawit Isaak också tillhör den egna yrkeskåren så är journalisterna även en intressegrupp i frågan. Är det inte väldigt naturligt att man kämpar för en fängslad kollegas frigivning?
Min åsikt är att kampanjjournalistik är tvivelaktigt enligt principen om objektivitet men att alla regler har undantag.

Vita bandet- Kampanjen som de flesta glömde

De flesta känner till både det rosa, blåa och kanske även det röda bandet. Men hur många minns det vita bandet? Jag har under den här veckan funderat kring mindre lyckade kampanjer. Och då minns jag den här.

Vita bandet-kampanjen drevs av Aftonbladet för några år sedan. Symbolen kommer ursprungligen från Kanada och är ett upprop mot mäns våld mot kvinnor. Aftonbladet startade kampanjen efter att en rad överfallsvåldtäkter skett i landet.

Man skrev att "Vi kan prata om jämställdhet i många termer och sammanhang, men så länge kvinnor och tjejer inte går trygga på våra gator förblir Sverige ett u-land i sammanhanget.". Man skulle Stoppa skräcken!

Jag håller helt med. Det är en kränkning och ett fruktansvärt förtryck att kvinnors frihet begränsas som den gör. Men precis som Aftonbladet också skriver i en annan artikel så står överfallsvåldet för en bråkdel av det våld som kvinnor utsätts för. Kvinnor misshandlas och våldtas i de flesta fall i hemmet! Men det är ingen som vill starta en kampanj mot alla makar, sambos, pojkvänner, pappor, plastpappor och andra bekanta som våldtar och slår. Nej det blir mycket mer effektfullt och mindre komplicerat att ge sig på den sjuka, störda, äckliga mannen som gömmer sig i buskarna om natten. Den där mannen som ingen känner eller kan identifiera sig med.

Den här kampanjen skulle alltså stoppa skräcken. Men att några män på Aftonbladet satte på sig ett vitt band för att visa att de minsann var emot våldtäkt skapade liten effekt. Vad som däremot var effektfullt var alla stora rubriker om överfallsvåldtäkter. Jag var räddare än någonsin!

Om kampen för Dawit Isaak visar kampanjjournalistiken från sin bästa sida så tycker jag att vita bandet-kampanjen visar den från sin sämsta. Det finns många människor som kämpar för att uppmärksamma vilket stort problem våldet mot kvinnor är. Som försöker tala om för medborgare och makthavare att de största hotet inte är någon ful gubbe som lurar i buskarna. Att det krävs mera genomgripande förändringar än fler poliser på gatorna och upplysta gångvägar (även om det också är viktigt!) Så drar Aftonbladet igång en stor kampanj som undergräver hela den idén. Tanken var säkert god. Men utfallet visar att journalisternas makt bör användas varsamt.



/Jenny