Blogguppgift B - Etikens gråzoner

Namnge eller inte namnge är frågan

För ganska många år sedan så var jag och min bästa vän ute och gick med hennes hund. På något vis så kom vi in på ämnet namnpublicering av brottslingar i tidningar. I princip samma diskussion som fördes i SVD och DN angående Englas mördare Anders Eklund.

Min vän tyckte att Sverige borde följa Norges exempel och publicera namnen på brottslingar som straff.
Då precis som nu värjer jag mig mot tanken på detta. Den gången så argumenterade jag mot henne med hjälp av anhörigargumentet. Tänk om man hänger ut namnet på en pedofil och han har en 16-årig dotter? Hemska tanke!

När jag funderar lite närmare på det så tycker jag att det är väldigt problematiskt att resonemanget är så individcentrerat. Man tänker sig en individ som har gjort fel, som förmodligen är svårt sjuk och att denne skall straffas med fängelse och skam och sedan frysas ut från vårt samhälle!
Förutom att den skyldiga troligen har anhöriga som drabbas så förlorar man ju även det värdefulla samhällsperspektivet. Kan vi verkligen gång på gång avvisa fruktansvärda brott som övergrepp mot barn och våldtäkt som incidenter som bara härrör ur hemska, sjuka individer som ska straffas och skämmas?

Samtidigt så gör ju givetvis det faktum att Engla kanske hade levt idag om man bara hängt ut Anders Eklund i media tidigare det väldigt svårt att resonera efter ovanstående principer.

Avvägningen är svår. Men jag tror det finns en poäng med att lämnar brottsbekämpningen till polis och rättsväsende. Journalistkårens uppgift är att granska de statliga myndigheter som utövar makt mot medborgarna inte att utföra deras uppgifter.


Journalisten förmedlar en bild av samhället

Vi har alla en personlig verklighetsuppfattning. En bild av hur samhället ser ut som är mer eller mindre präglad av fördomar men aldrig någonsin fördomsfri. Media är för väldigt många människor en genväg för att skapa sig en verklighetsuppfattning. Eftersom vi inte själva hinner vara ute och med egna ögon se allt som händer i samhället så kan vi istället ta del av journalisters beskrivningar av vad som sker ute i världen. Därför har media ett stort ansvar när man berättar om olika händelser.


Etnicitet, religion och sexuell läggning

Innan jul mördades en heterosexuell man i Malmö. Två misstänkta pojkar har gripits. Den ena uppges vara kristen och går i svenska kyrkan regelbundet.

Varför skulle man bli full i skratt om man läste detta i en tidning? Egentligen skiljer sig beskrivningen inte mycket från den rapporteringen som skedde om mordet på en homosexuell man i Malmö innan jul. I det här fiktiva fallet kan man tycka att det inte är relevant att nämna uppgifter om att offret var heterosexuell eller om att den ena pojken var kristen. Men i det verkliga fallet så var ju polisen ganska så övertygad om att mordet inte var ett hatbrott och att de misstänka pojkarnas religiösa övertygelse inte hade något med brottet att göra. Varför var det då intressant att informera om att offret var homosexuell och att de misstänkta pojkarna var muslimer?

Det kan tyckas väldigt oproblematiskt att nämna människors etnicitet, trosuppfattning eller sexuella läggning så länge man talar sanning. Men om man som jag tror att journalister formar människors verklighetsuppfattning är det lite mera komplicerat. Man förstärker ju bilden av vad som är normalt eller önskvärt genom att bara nämna dessa saker i de fall då de avviker från normen.

I programmet medierna fördes i januari en diskussion om rapporteringen kring mordet i malmö. Det framgick att man ute på landets redaktioner gjort väldigt skilda bedömningar kring hur man skulle rapportera om fallet. Jag blev dock lite förvånad över att diskussionen mest handlade om huruvida man skulle nämna pojkens blogg som tog upp religiösa moralfrågor eller inte. Är det inte intressant att diskutera huruvida det är relevant att nämna att offret var homosexuell om brottet inte var ett hatbrott?

Jag tycker att det är oerhört viktigt att man uppmärksammar hatbrott mot HBT-personer. Att detta sker i den omfattning som det gör idag är fruktansvärt. Men att rapportera om personers sexuella läggning i lägen då det inte är relevant information bidrar inte det till en förstärkning av heteronormen?

Den tredje statsmakten

Massmedia brukar ibland kallas för den tredje statsmakten. Media i Sverige har inte bara makt utan även stor frihet. Vi har en mycket generös offentlighetsprincip och väldigt få restriktioner för yttrandefrihet i lag. Men med frihet kommer också ansvar. När vi medborgare bildar oss en uppfattning sker detta ofta med hjälp av information som vi förvärvar via media. Så den journalist som ser värdet i sin uppgift som granskare bör också beakta sitt ansvar.

Den effektiva och moderna sjukvården

I alla år har sjukvården varit så vansinnigt efter den normala utvecklingen då de inte kunnat upprätta något normalt kösystem när man ringer för tidsbokning.

Jag kommer aldrig att glömma när jag hade halsfluss och mina halsmandlar var så stora att jag knappt kunde andas. Jag ringde och ringde och ringde men möttes bara av UPPTAGET. Ingen kö ingenting. Jag kom inte fram!
Så jag gick ner till hälsocentralen helt febrig och fick höra att jag inte kunde boka någon tid där utan att jag får gå ut därifrån och RINGA! Och även om jag sa att jag ringt säkert hundra gånger och inte kommit fram så hänvisades jag fortfarande till detta enda alternativ.

Min räddning kom när de insåg att jag inte var skriven i den stad jag befann mig i och inte kunde få vård på hälsocentralen. Då fick jag ringa ett annat nummer som ringde upp mig och gav mig en tid samma dag.

Igår när jag skulle ringa till hälsocentralen var jag alltså lite orolig. Men så fel jag hade! För sjukvården har tydligen förändrats.
Man fick enkelt bara knappa in sitt personnummer och telefonnummer. Sedan talade en röst om när jag skulle bli uppringd. Jag blev uppringd på rätt tid och fick då veta att jag bara kunde dyka upp på vårdcentralen när jag ville och träffa en sjuksköterska.

Det kan inte vara sant tänkte jag. Men det var sant! Jag gick dit oanmäld. Tog en nummerlapp. Väntade 10 minuter. Sedan fick jag träffa en sjuksköterska som gav mig väldigt bra hjälp. Dessutom var det helt GRATIS!

Jag är fortfarande i chocktillstånd!

Nu kan alla kommentera

Jag har ändrat mina inställningar så att vem som helst kan kommentera inläggen. Jag hade ingen aning om att att funktionen var låst innan. Konstigt.

Nu ska jag kika lite på nästa veckas uppgift.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdera mera.

Det har hänt mycket den här veckan. I Australien härjar en av tidernas värsta bränder, i Israel hölls ett mycket betydelsefullt politiskt val, i Zimbabwe svors Morgan Tsvangirai in som premiärminister, i Val d'Isère misslyckades Anja Pärson i störtloppet, i Sverige sänktes reporäntan till låga 1 procent, och så har årets melodifestival satt igång.

Bengt Johansson skriver i sin studie om nyhetsvärdering att det som styr vad som blir till nyheter något förenklat är vad publiken vill ha och vad journalisterna tycker att publiken borde vara intresserad av att veta.

Att bränderna i Australien har varit en het nyhet under den gångna veckan är med andra ord inte särskilt underligt. Vad publiken vill ha är ofta nyheter om olyckor och brott. Bränderna är en landsomfattande katastrof som skördat många liv och skapat dramatiska scener. Dessutom var de anlagda av pyromaner så de är också ett resultat av brott. Det bör ju även klassas som en nyhet som är viktig att informera om. Inte minst då elden kanske aldrig kunnat härja så fritt om det inte vore för den globala uppvärmningen som vi alla är skyldiga till.

Sänkningen av reporäntan stal DNs första sida från bränderna mitt i veckan. Inte så förvånande med tanke på att det är något som direkt påverkar Sveriges och svenskarnas ekonomi. Vad som gjorde mig något förvånad var att nyheten även hamnade på tidningen Metros löpsedel. Det är ju inte en tidning som vanligtvis brukar skylta med viktig samhällsinformation på första sidan. Den mest rimliga förklaringen till detta borde vara att sänkningen av räntan påverkar så många svenskars privata ekonomi att man därför bedömer det som en nyhet som lockar läsarna.

Men trots viktiga politiska och ekonomiska händelser samt bränder som slukat hundratals liv så var det inte någon av de ovanstående händelserna som verkar vinna mest plats i Aftonbladet den här veckan. Istället var melodifestivalen den ständigt återkommande händelsen på tidningens löpsedlar. Det har varit rubriker om att Petra Mede inte klarar trycket som programledare, att Måns Zelmerlöw har mimat under repetitionen och att aftonbladet släppt en samlingsskiva med schlagerklassiker.
Det är väl ingen tvekan om att dessa rubriker är till för att locka läsare och sälja lösnummer. Men jag skulle vilja veta varför publiken så gärna vill läsa om vilka trivialiteter som helst bara för att de inkluderar kändisar och TV?

Heja Karlstad universitet

Min tidigare bloggkarriär blev väldigt kortvarigt. Ska jag vara helt ärlig har jag varit alldeles utomordentligt trött på den bloggplåga som drabbat mänskligheten de senaste åren. Alldeles särskilt trött blir jag på alla modebloggar.

Jag blev faktiskt fullständigt chockad när jag läste i aftonbladet att 17-åriga tjejer drar in miljoner på sina bloggar. De handlar ju i stort sett inte om mer än när de är ute och fikar på stan med sina kompisar och vad de har på sig (även om de roar mig då män i alla tider tjänat pengar på strunt).

Men trots min mycket negativa inställning till bloggar så kan jag inte låta bli att läsa dem, särskilt modebloggarna. Och när jag såg att den journalistikkurs jag läser innehåller ett bloggmoment så blev jag glatt överraskad. För bloggen är en viktig del av nutida media. Allt ifrån höga politiker till 14-åriga tjejer kan publicera sina åsikter med hjälp av den. Och Kazakstans premiärminister, Karim Masimov, har till och med beordrat sina ministrar att börja blogga.

Kanske är bloggen bara en fluga. Kanske kommer vi att skratta åt den om tio år. Men just nu går bloggandet helt enkelt inte att ignorera och det tycker jag är bra att Karlstad universitet har förstått.