Wolfgangs föräldrar invandrade till Sverige från Tyskland respektive Schweiz.Under sin uppväxt blev han retad av de andra barnen på grund av sitt svarta hår. Som vuxen valde han att byta sitt tyska namn till John Stannerman och senare John Ausonius. Han färgade sitt svarta hår ljust och använde blåa kontaktlinser. Allt för att dölja sitt ursprung. John Ausonius är mer känd bland svenska folket under namnet Lasermannen.Under 90-talet gjorde han sig skyldig till nio mordförsök samt ett mord. Hans samtliga offer var invandrare.
I Gellert Tamas bok "Lasermannen- En berättelse om Sverige" får vi följa John Ausonius öde från barndomen fram till hans gripande den 12 juni 1992. Parallellt utspelar sig en minst lika intressant historia om det Sverige som berättelsen utspelar sig i. Det är en otroligt intressant skildring av de främlingsfientliga vindar som blåste över landet.
Jag har svaga minnen av valet 1991. Jag var sex år. Jag minns det glada ansiktet mot den gula bakgrunden som var Ny demokratis symbol. Jag minns att mamma och pappa var upprörda.Mina minnen består av vaga bilder och vissa oidentifierbara känslor. Det är därför med en stor nyfikenhet som jag tar mig an den här boken. jag känner en törst efter att fylla mina kunskapsluckor.
Jag läser om Ny demokratis avskyvärda men framgångsrika retorik, om rörelsen VAMs (vitt ariskt motstånd) skakande våldsdåd, om en passiv press som lät rasismen gro och om fega politiker. Boken utgör ett mycket viktigt inlägg i den svenska debatten. Inte minst med tanke på den pågående finansiella krisen och det växande stödet för Sverigedemokraterna.
Gellert Tamas sägs vara den enda som gjort så långtgående kopplingar mellan Lasermannen och 90-talets främlingsfientliga jargong med Ny demokrati i spetsen. Det är ett oerhört effektivt stilgrepp han använder sig av då han berättar en historia om det Svenska samhällsklimatet genom att skildra Lasermannens öde. Det skänker en otrolig intensitet till skildringen. Jag suger i mig Tamas ord och fylls med en obehagskänsla som inte släpper taget när boken slås igen. Jag har i uppgift att fundera över sanningshalten i det han skriver. Att vara kritisk. Men jag bara läser. Slukar. Och sen så inser jag att jag inte reflekterat. Nu är det visserligen så att den som tittat i referenslistan till boken inte kan förneka att det ligger ett oerhört gediget researcharbete bakom boken. Men den har fortfarande en politisk agenda. En vinkling. Och det har givetvis gjorts ett urval av information. Men som läsare är det svårt att inte helt okritiskt ta berättelsen för absolut sanning.
Det finns kritiker som anser att Tamas koppling mellan Lasermannens dåd och Ny demokrati är för vågad. Att han dragit för långtgående slutsatser. John Ausonius har själv uppgett i intervjuer med Tamas att han fann legitimitet till sina gärningar i Ny demokratis uttalanden. Men det är svårt att säga att den sjuke lasermannen inte hade utfört dåden i alla fall. Han var trots allt både våldsbenägen och hyste främlingsfientliga åsikter långt innan Ny demokratis intåg på den politiska arenan.
Att skriva journalistiskt i berättande form är att verka i gränslandet mellan dokumentär och skönlitteratur. Författaren vill göra något mer än att förmedla fakta. Det finns en ambition om att skaka om och engagera. Lyckas detta så innebär det med stor sannolikhet att läsarna kommer att ta stort intryck av boken. Och även referera till dess innehåll då de stöter på händelser som går att relatera till den. Det innebär att det vilar ett stort ansvar på skribenten. Gellert Tamas bok kanske upplevs som spekulativ för vissa. Men så länge man kan skilja mellan fakta och spekulation tror jag inte det skadar. Boken om Lasermannen fyller en viktig funktion. Den väcker debatt i en mycket aktuell och viktig samhällsfråga. Men som läsare och samhällsmedborgare bör man nog alltid reflektera över vad som egentligen är en absolut sanning. Och då är läsupplevelsen "Lasermannen- En berättelse om Sverige" givetvis inget undantag.
Årslistan 2009, plats 25-21
14 år sedan
Tamas skriver själv att han har för avsikt att i boken berätta om: ”Sverige och dess historia under slutet av 1900-talet”. Han försöker sätta in dåden i ett större, samhälleligt perspektiv. Det är vällovligt. Risken finns dock att han tolkar in mer än vad som är relevant. Att utlösa impulser hos psykiskt störda människor kan ske på många sätt. Det känns som om han genom att göra anspråk på att han beskriver Sverige ursäktar att han berättar den spektakulära historien. Det var kanske inte bara lasermannen som fann legitimitet för sina dåd i Ny demokrati. Kanske Tamas själv fann legitimitet i Ny demokrati för att skriva om lasermannen.
SvaraRaderaCecilia
Jag har ganska dålig koll på hela historien om Lasermannen. Både för att jag är lite för ung, född 88, och för att det helt enkelt inte intresserat mig så mycket att ta reda på mer. Bristen på intresser beror dock inte på just brist på intresse utan mer att jag hyser ett stort obehag inför allt vad främlingsfientliga människor och organisationer handlar om.
SvaraRaderaTycker det märks att du haft en nyfikenhet för ämnet och det smittar av sig för ju mer jag läser om det ju mer intresserad blir jag. Det är en fascinerande hostoria om en människa och en grupp av människor som har en sådan helt annan livssyn än vad man själv har. Jag betvivlar inte att jag skulle blu uppslukad om jag testade att läsa boken nu, men jag kommer nog inte att göra det ändå. Just för att jag har ett sådant obehag och får en sådan olust inför människor som Lasermannen och hans gelikar.
Jag läste Lasermannen för tre-fyra år sedan, och min obehagskänsla har fortfarande inte släppt. Som jag minns det reflekterade inte heller jag särskilt mycket när jag var mitt i berättelsen; liksom du, slukade jag den. Men efteråt har jag reflekterat, tagit reda på mer, återkommit till den i närliggande debatter. Jag skulle säga att det tyder på att Tamas har lyckats. Den här typen av journalistik ställer krav på läsaren, på skribenten och på branschen. Men likväl är den en viktig del av journalistiken när den lyckas, som i fallet med Lasermannen, bidra på ett värdefullt sätt till samhällsdebatten.
SvaraRadera/Annelie, kursare
En lite sen kommentar från mig kommer här!
SvaraRaderaJag minns valet -91, inte för att jag fick rösta utan för att Nd vann stort i skolvalet på den högstadieskola jag gick! Det följdes av många diskussioner på SO-lektionerna om vad partiet stod för och varför så många röstat på dom. Diskussioner som jag tror en stor del av svenska folket hade behövt ha...
Jag tycker det du skriver om i sista stycket är intressant. Problemet med spekulationer i böcker som kan kännas som sanna är att det lägger ett stort ansvar på läsaren. Denne måste hela tiden vara uppmärksam och inse vad som är fakta och vad som är spekulationer.