Blogguppgift E: The elements of journalism

Så har vi alltså kommit fram till kursens sista blogguppgift. Jag har suttit i timmar på ett x2000 tåg med The elements of Journalism framför mig. Jag har begrundat journalistikens grundvalar och då och då rest huvudet ur boken för att beundra det otroligt vackra grönskande vårlandskapet. Inte en helt oangenäm upplevelse faktiskt. Men vad har jag då kommit fram till under dessa timmar av reflektion? Som vanligt, det är komplicerat, och så är det komplext och så finns det alltid två sidor av samma mynt. Men jag ska hur som helst försöka presentera några av mina tankar.

De tio grundvalarna som presenteras i boken har arbetats fram av en grupp inflytelserika journalister. Det är en rad krav som känns väldigt givna men ack så viktiga angående vad ett journalistsikt arbete bör innebära. Det handlar om att man måste beskriva sanningen, kontrollera fakta, vara oberoende från de man bevakar o.s.v. Man ställer sig frågan om vad journalister bör göra? Men även om journalistiken utsätts för en risk i och med den tekniska utveckling som möjliggör för vem som helst att publicera uppgifter på nätet.

Det som är lustigt med de så kallade sociala medierna är att de kan befinna sig på varsin utkant av ett spektrum som är mycket bredare än det som den traditionella journalistiken befinner sig på. Det finns bloggar som hänger ut brottslingar,och bloggar som publicerar osäkra rykten och irrelevant skvaller. Dessa bloggar upplevs som integritetskränkande och kan ibland nästan skapa känsla av ett storebrorssamhälle. Men så finns det bloggar som uppmärksammar statens eventuella integritetskränkning mot medborgarna. Så som skedde då FRA-lagen blev en så het debatt. Den nya teknologin innebär en unik möjlighet att på allvar integrera medborgarna i det journalistiska samtalet och låta dem vara med och sätta agendan. För precis som man skriver i The elements of journalism är det medborgarna som är journalisternas uppdragsgivare. Och man kan ju inte annat än att tycka att det är underbart att internet finns när man läser Farmor Guns blogg. Hur skulle Sveriges folk annars få reda på denna 72 åriga kvinnas tankar om FRA?

Det går inte att stoppa den teknologiska utvecklingen. Därför är det inte särskilt relevant att rädas inför de sociala mediernas intåg. Istället bör journalisterna se som sin uppgift att sortera bland allt bråte som finns på internet och leta fram de äkta klenoderna åt folket. Samt bidra med skarpsinniga analyser och vassa motargument när tvivelaktiga fakta dyker upp i bloggosfären. Det är lättare sagt än gjort. Men det bör i alla fall vara ambitionen att journalister ska fånga upp diskussioner från de sociala medierna och sedan i sin tur rapportera om dessa ämnen på ett sätt som uppfyller kraven på god journalistik.

Alla medier har sina avarter. Precis som det finns alldeles vedervärdiga bloggar som far med osanning så finns det skvallerreportrar som gräver i kändisars sopor och inte är rädda för en vit lögn eller vilda spekulationer. Precis som Kovach och Rosentiel skriver så är det inte bara journalisterna som har skyldigheter, utan även medborgarna. Man måste kunna göra skillnad mellan god journalistik och skvaller och förtal. Men givetvis är det ibland skräckinjagande att information färdas med världens fart idag. Och en spekulation som börjar hemma i någons arbetsrum kan ödelägga en människas rykte i värsta fall. Här kan seriösa medier ta sitt ansvar genom att försöka gå till botten med falska rykten och erbjuda en motbild. Men det lär inte innebära någon fullständig lösning på problemet.

En sista fundering som jag tänkte delge är angående vem som representeras i de sociala medierna. Det är klart att dessa skribenter utgör en mera heterogen grupp än journalistkåren. Men hur vet vi att de sociala medierna representerar folket? Det vore väl inte alls omöjligt att det är vissa egenskaper eller personlighetsdrag som återfinns bland dessa. Många är redan journalister, eller har pluggat journalistik eller så är de politiskt aktiva. Visst finns det även en uppsjö mammor och gymnasietjejer som bloggar. Men är det inte lite väl förhastat att tala om sociala medier som folkets röst? Det är faktiskt inte ofta man stöter på en bloggande busschaufför, eller ett twittrande vårdbiträde. Eller är det bara jag som inte är tillräckligt bevandrad i det fantastiska world wide web?