Blogguppgift E: The elements of journalism

Så har vi alltså kommit fram till kursens sista blogguppgift. Jag har suttit i timmar på ett x2000 tåg med The elements of Journalism framför mig. Jag har begrundat journalistikens grundvalar och då och då rest huvudet ur boken för att beundra det otroligt vackra grönskande vårlandskapet. Inte en helt oangenäm upplevelse faktiskt. Men vad har jag då kommit fram till under dessa timmar av reflektion? Som vanligt, det är komplicerat, och så är det komplext och så finns det alltid två sidor av samma mynt. Men jag ska hur som helst försöka presentera några av mina tankar.

De tio grundvalarna som presenteras i boken har arbetats fram av en grupp inflytelserika journalister. Det är en rad krav som känns väldigt givna men ack så viktiga angående vad ett journalistsikt arbete bör innebära. Det handlar om att man måste beskriva sanningen, kontrollera fakta, vara oberoende från de man bevakar o.s.v. Man ställer sig frågan om vad journalister bör göra? Men även om journalistiken utsätts för en risk i och med den tekniska utveckling som möjliggör för vem som helst att publicera uppgifter på nätet.

Det som är lustigt med de så kallade sociala medierna är att de kan befinna sig på varsin utkant av ett spektrum som är mycket bredare än det som den traditionella journalistiken befinner sig på. Det finns bloggar som hänger ut brottslingar,och bloggar som publicerar osäkra rykten och irrelevant skvaller. Dessa bloggar upplevs som integritetskränkande och kan ibland nästan skapa känsla av ett storebrorssamhälle. Men så finns det bloggar som uppmärksammar statens eventuella integritetskränkning mot medborgarna. Så som skedde då FRA-lagen blev en så het debatt. Den nya teknologin innebär en unik möjlighet att på allvar integrera medborgarna i det journalistiska samtalet och låta dem vara med och sätta agendan. För precis som man skriver i The elements of journalism är det medborgarna som är journalisternas uppdragsgivare. Och man kan ju inte annat än att tycka att det är underbart att internet finns när man läser Farmor Guns blogg. Hur skulle Sveriges folk annars få reda på denna 72 åriga kvinnas tankar om FRA?

Det går inte att stoppa den teknologiska utvecklingen. Därför är det inte särskilt relevant att rädas inför de sociala mediernas intåg. Istället bör journalisterna se som sin uppgift att sortera bland allt bråte som finns på internet och leta fram de äkta klenoderna åt folket. Samt bidra med skarpsinniga analyser och vassa motargument när tvivelaktiga fakta dyker upp i bloggosfären. Det är lättare sagt än gjort. Men det bör i alla fall vara ambitionen att journalister ska fånga upp diskussioner från de sociala medierna och sedan i sin tur rapportera om dessa ämnen på ett sätt som uppfyller kraven på god journalistik.

Alla medier har sina avarter. Precis som det finns alldeles vedervärdiga bloggar som far med osanning så finns det skvallerreportrar som gräver i kändisars sopor och inte är rädda för en vit lögn eller vilda spekulationer. Precis som Kovach och Rosentiel skriver så är det inte bara journalisterna som har skyldigheter, utan även medborgarna. Man måste kunna göra skillnad mellan god journalistik och skvaller och förtal. Men givetvis är det ibland skräckinjagande att information färdas med världens fart idag. Och en spekulation som börjar hemma i någons arbetsrum kan ödelägga en människas rykte i värsta fall. Här kan seriösa medier ta sitt ansvar genom att försöka gå till botten med falska rykten och erbjuda en motbild. Men det lär inte innebära någon fullständig lösning på problemet.

En sista fundering som jag tänkte delge är angående vem som representeras i de sociala medierna. Det är klart att dessa skribenter utgör en mera heterogen grupp än journalistkåren. Men hur vet vi att de sociala medierna representerar folket? Det vore väl inte alls omöjligt att det är vissa egenskaper eller personlighetsdrag som återfinns bland dessa. Många är redan journalister, eller har pluggat journalistik eller så är de politiskt aktiva. Visst finns det även en uppsjö mammor och gymnasietjejer som bloggar. Men är det inte lite väl förhastat att tala om sociala medier som folkets röst? Det är faktiskt inte ofta man stöter på en bloggande busschaufför, eller ett twittrande vårdbiträde. Eller är det bara jag som inte är tillräckligt bevandrad i det fantastiska world wide web?

Blogguppgift D: Kampanjjournalistik

Det kan väl inte vara fel att kämpa för Dawit Isaak?

Förra veckan skrev jag på uppropet för Dawit Isaaks frigivande. Det kändes som en självklar handling. Jag hade vid den tidpunkten inte alls funderat över det här med kampanjjournalistik. Sedan dök den här uppgiften upp.Och nu ställer jag mig frågan om journalister bör ägna sig åt den här typen av kampanjer? Vi lever i ett samhälle som fullständigt kryllar av intressegrupper, tankesmedjor, lobbying och PR. Det finns så många människor som vill åt journalisterna för att sprida just deras budskap. Det får i alla fall mig att känna att behovet av obundna och professionella journalister är stort. Därför bör kampanjjournalistik starkt ifrågasättas.
Men i de här fallet är det svårt att vara principfast. Dawit Isaak sitter fängslad utan rättegång för att han skrivit om Eritreas brist på demokrati. Det är ett människoöde som engagerar och berör. Det är också ett fall som är direkt relaterat till journalisternas främsta uppdrag- att försvara det fria ordet och demokratin. Eftersom Dawit Isaak också tillhör den egna yrkeskåren så är journalisterna även en intressegrupp i frågan. Är det inte väldigt naturligt att man kämpar för en fängslad kollegas frigivning?
Min åsikt är att kampanjjournalistik är tvivelaktigt enligt principen om objektivitet men att alla regler har undantag.

Vita bandet- Kampanjen som de flesta glömde

De flesta känner till både det rosa, blåa och kanske även det röda bandet. Men hur många minns det vita bandet? Jag har under den här veckan funderat kring mindre lyckade kampanjer. Och då minns jag den här.

Vita bandet-kampanjen drevs av Aftonbladet för några år sedan. Symbolen kommer ursprungligen från Kanada och är ett upprop mot mäns våld mot kvinnor. Aftonbladet startade kampanjen efter att en rad överfallsvåldtäkter skett i landet.

Man skrev att "Vi kan prata om jämställdhet i många termer och sammanhang, men så länge kvinnor och tjejer inte går trygga på våra gator förblir Sverige ett u-land i sammanhanget.". Man skulle Stoppa skräcken!

Jag håller helt med. Det är en kränkning och ett fruktansvärt förtryck att kvinnors frihet begränsas som den gör. Men precis som Aftonbladet också skriver i en annan artikel så står överfallsvåldet för en bråkdel av det våld som kvinnor utsätts för. Kvinnor misshandlas och våldtas i de flesta fall i hemmet! Men det är ingen som vill starta en kampanj mot alla makar, sambos, pojkvänner, pappor, plastpappor och andra bekanta som våldtar och slår. Nej det blir mycket mer effektfullt och mindre komplicerat att ge sig på den sjuka, störda, äckliga mannen som gömmer sig i buskarna om natten. Den där mannen som ingen känner eller kan identifiera sig med.

Den här kampanjen skulle alltså stoppa skräcken. Men att några män på Aftonbladet satte på sig ett vitt band för att visa att de minsann var emot våldtäkt skapade liten effekt. Vad som däremot var effektfullt var alla stora rubriker om överfallsvåldtäkter. Jag var räddare än någonsin!

Om kampen för Dawit Isaak visar kampanjjournalistiken från sin bästa sida så tycker jag att vita bandet-kampanjen visar den från sin sämsta. Det finns många människor som kämpar för att uppmärksamma vilket stort problem våldet mot kvinnor är. Som försöker tala om för medborgare och makthavare att de största hotet inte är någon ful gubbe som lurar i buskarna. Att det krävs mera genomgripande förändringar än fler poliser på gatorna och upplysta gångvägar (även om det också är viktigt!) Så drar Aftonbladet igång en stor kampanj som undergräver hela den idén. Tanken var säkert god. Men utfallet visar att journalisternas makt bör användas varsamt.



/Jenny

Blogginlägg C: Lasermannen - En berättelse om Sverige

Wolfgangs föräldrar invandrade till Sverige från Tyskland respektive Schweiz.Under sin uppväxt blev han retad av de andra barnen på grund av sitt svarta hår. Som vuxen valde han att byta sitt tyska namn till John Stannerman och senare John Ausonius. Han färgade sitt svarta hår ljust och använde blåa kontaktlinser. Allt för att dölja sitt ursprung. John Ausonius är mer känd bland svenska folket under namnet Lasermannen.Under 90-talet gjorde han sig skyldig till nio mordförsök samt ett mord. Hans samtliga offer var invandrare.

I Gellert Tamas bok "Lasermannen- En berättelse om Sverige" får vi följa John Ausonius öde från barndomen fram till hans gripande den 12 juni 1992. Parallellt utspelar sig en minst lika intressant historia om det Sverige som berättelsen utspelar sig i. Det är en otroligt intressant skildring av de främlingsfientliga vindar som blåste över landet.

Jag har svaga minnen av valet 1991. Jag var sex år. Jag minns det glada ansiktet mot den gula bakgrunden som var Ny demokratis symbol. Jag minns att mamma och pappa var upprörda.Mina minnen består av vaga bilder och vissa oidentifierbara känslor. Det är därför med en stor nyfikenhet som jag tar mig an den här boken. jag känner en törst efter att fylla mina kunskapsluckor.

Jag läser om Ny demokratis avskyvärda men framgångsrika retorik, om rörelsen VAMs (vitt ariskt motstånd) skakande våldsdåd, om en passiv press som lät rasismen gro och om fega politiker. Boken utgör ett mycket viktigt inlägg i den svenska debatten. Inte minst med tanke på den pågående finansiella krisen och det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Gellert Tamas sägs vara den enda som gjort så långtgående kopplingar mellan Lasermannen och 90-talets främlingsfientliga jargong med Ny demokrati i spetsen. Det är ett oerhört effektivt stilgrepp han använder sig av då han berättar en historia om det Svenska samhällsklimatet genom att skildra Lasermannens öde. Det skänker en otrolig intensitet till skildringen. Jag suger i mig Tamas ord och fylls med en obehagskänsla som inte släpper taget när boken slås igen. Jag har i uppgift att fundera över sanningshalten i det han skriver. Att vara kritisk. Men jag bara läser. Slukar. Och sen så inser jag att jag inte reflekterat. Nu är det visserligen så att den som tittat i referenslistan till boken inte kan förneka att det ligger ett oerhört gediget researcharbete bakom boken. Men den har fortfarande en politisk agenda. En vinkling. Och det har givetvis gjorts ett urval av information. Men som läsare är det svårt att inte helt okritiskt ta berättelsen för absolut sanning.

Det finns kritiker som anser att Tamas koppling mellan Lasermannens dåd och Ny demokrati är för vågad. Att han dragit för långtgående slutsatser. John Ausonius har själv uppgett i intervjuer med Tamas att han fann legitimitet till sina gärningar i Ny demokratis uttalanden. Men det är svårt att säga att den sjuke lasermannen inte hade utfört dåden i alla fall. Han var trots allt både våldsbenägen och hyste främlingsfientliga åsikter långt innan Ny demokratis intåg på den politiska arenan.

Att skriva journalistiskt i berättande form är att verka i gränslandet mellan dokumentär och skönlitteratur. Författaren vill göra något mer än att förmedla fakta. Det finns en ambition om att skaka om och engagera. Lyckas detta så innebär det med stor sannolikhet att läsarna kommer att ta stort intryck av boken. Och även referera till dess innehåll då de stöter på händelser som går att relatera till den. Det innebär att det vilar ett stort ansvar på skribenten. Gellert Tamas bok kanske upplevs som spekulativ för vissa. Men så länge man kan skilja mellan fakta och spekulation tror jag inte det skadar. Boken om Lasermannen fyller en viktig funktion. Den väcker debatt i en mycket aktuell och viktig samhällsfråga. Men som läsare och samhällsmedborgare bör man nog alltid reflektera över vad som egentligen är en absolut sanning. Och då är läsupplevelsen "Lasermannen- En berättelse om Sverige" givetvis inget undantag.

Blogguppgift B - Etikens gråzoner

Namnge eller inte namnge är frågan

För ganska många år sedan så var jag och min bästa vän ute och gick med hennes hund. På något vis så kom vi in på ämnet namnpublicering av brottslingar i tidningar. I princip samma diskussion som fördes i SVD och DN angående Englas mördare Anders Eklund.

Min vän tyckte att Sverige borde följa Norges exempel och publicera namnen på brottslingar som straff.
Då precis som nu värjer jag mig mot tanken på detta. Den gången så argumenterade jag mot henne med hjälp av anhörigargumentet. Tänk om man hänger ut namnet på en pedofil och han har en 16-årig dotter? Hemska tanke!

När jag funderar lite närmare på det så tycker jag att det är väldigt problematiskt att resonemanget är så individcentrerat. Man tänker sig en individ som har gjort fel, som förmodligen är svårt sjuk och att denne skall straffas med fängelse och skam och sedan frysas ut från vårt samhälle!
Förutom att den skyldiga troligen har anhöriga som drabbas så förlorar man ju även det värdefulla samhällsperspektivet. Kan vi verkligen gång på gång avvisa fruktansvärda brott som övergrepp mot barn och våldtäkt som incidenter som bara härrör ur hemska, sjuka individer som ska straffas och skämmas?

Samtidigt så gör ju givetvis det faktum att Engla kanske hade levt idag om man bara hängt ut Anders Eklund i media tidigare det väldigt svårt att resonera efter ovanstående principer.

Avvägningen är svår. Men jag tror det finns en poäng med att lämnar brottsbekämpningen till polis och rättsväsende. Journalistkårens uppgift är att granska de statliga myndigheter som utövar makt mot medborgarna inte att utföra deras uppgifter.


Journalisten förmedlar en bild av samhället

Vi har alla en personlig verklighetsuppfattning. En bild av hur samhället ser ut som är mer eller mindre präglad av fördomar men aldrig någonsin fördomsfri. Media är för väldigt många människor en genväg för att skapa sig en verklighetsuppfattning. Eftersom vi inte själva hinner vara ute och med egna ögon se allt som händer i samhället så kan vi istället ta del av journalisters beskrivningar av vad som sker ute i världen. Därför har media ett stort ansvar när man berättar om olika händelser.


Etnicitet, religion och sexuell läggning

Innan jul mördades en heterosexuell man i Malmö. Två misstänkta pojkar har gripits. Den ena uppges vara kristen och går i svenska kyrkan regelbundet.

Varför skulle man bli full i skratt om man läste detta i en tidning? Egentligen skiljer sig beskrivningen inte mycket från den rapporteringen som skedde om mordet på en homosexuell man i Malmö innan jul. I det här fiktiva fallet kan man tycka att det inte är relevant att nämna uppgifter om att offret var heterosexuell eller om att den ena pojken var kristen. Men i det verkliga fallet så var ju polisen ganska så övertygad om att mordet inte var ett hatbrott och att de misstänka pojkarnas religiösa övertygelse inte hade något med brottet att göra. Varför var det då intressant att informera om att offret var homosexuell och att de misstänkta pojkarna var muslimer?

Det kan tyckas väldigt oproblematiskt att nämna människors etnicitet, trosuppfattning eller sexuella läggning så länge man talar sanning. Men om man som jag tror att journalister formar människors verklighetsuppfattning är det lite mera komplicerat. Man förstärker ju bilden av vad som är normalt eller önskvärt genom att bara nämna dessa saker i de fall då de avviker från normen.

I programmet medierna fördes i januari en diskussion om rapporteringen kring mordet i malmö. Det framgick att man ute på landets redaktioner gjort väldigt skilda bedömningar kring hur man skulle rapportera om fallet. Jag blev dock lite förvånad över att diskussionen mest handlade om huruvida man skulle nämna pojkens blogg som tog upp religiösa moralfrågor eller inte. Är det inte intressant att diskutera huruvida det är relevant att nämna att offret var homosexuell om brottet inte var ett hatbrott?

Jag tycker att det är oerhört viktigt att man uppmärksammar hatbrott mot HBT-personer. Att detta sker i den omfattning som det gör idag är fruktansvärt. Men att rapportera om personers sexuella läggning i lägen då det inte är relevant information bidrar inte det till en förstärkning av heteronormen?

Den tredje statsmakten

Massmedia brukar ibland kallas för den tredje statsmakten. Media i Sverige har inte bara makt utan även stor frihet. Vi har en mycket generös offentlighetsprincip och väldigt få restriktioner för yttrandefrihet i lag. Men med frihet kommer också ansvar. När vi medborgare bildar oss en uppfattning sker detta ofta med hjälp av information som vi förvärvar via media. Så den journalist som ser värdet i sin uppgift som granskare bör också beakta sitt ansvar.

Den effektiva och moderna sjukvården

I alla år har sjukvården varit så vansinnigt efter den normala utvecklingen då de inte kunnat upprätta något normalt kösystem när man ringer för tidsbokning.

Jag kommer aldrig att glömma när jag hade halsfluss och mina halsmandlar var så stora att jag knappt kunde andas. Jag ringde och ringde och ringde men möttes bara av UPPTAGET. Ingen kö ingenting. Jag kom inte fram!
Så jag gick ner till hälsocentralen helt febrig och fick höra att jag inte kunde boka någon tid där utan att jag får gå ut därifrån och RINGA! Och även om jag sa att jag ringt säkert hundra gånger och inte kommit fram så hänvisades jag fortfarande till detta enda alternativ.

Min räddning kom när de insåg att jag inte var skriven i den stad jag befann mig i och inte kunde få vård på hälsocentralen. Då fick jag ringa ett annat nummer som ringde upp mig och gav mig en tid samma dag.

Igår när jag skulle ringa till hälsocentralen var jag alltså lite orolig. Men så fel jag hade! För sjukvården har tydligen förändrats.
Man fick enkelt bara knappa in sitt personnummer och telefonnummer. Sedan talade en röst om när jag skulle bli uppringd. Jag blev uppringd på rätt tid och fick då veta att jag bara kunde dyka upp på vårdcentralen när jag ville och träffa en sjuksköterska.

Det kan inte vara sant tänkte jag. Men det var sant! Jag gick dit oanmäld. Tog en nummerlapp. Väntade 10 minuter. Sedan fick jag träffa en sjuksköterska som gav mig väldigt bra hjälp. Dessutom var det helt GRATIS!

Jag är fortfarande i chocktillstånd!

Nu kan alla kommentera

Jag har ändrat mina inställningar så att vem som helst kan kommentera inläggen. Jag hade ingen aning om att att funktionen var låst innan. Konstigt.

Nu ska jag kika lite på nästa veckas uppgift.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdera mera.

Det har hänt mycket den här veckan. I Australien härjar en av tidernas värsta bränder, i Israel hölls ett mycket betydelsefullt politiskt val, i Zimbabwe svors Morgan Tsvangirai in som premiärminister, i Val d'Isère misslyckades Anja Pärson i störtloppet, i Sverige sänktes reporäntan till låga 1 procent, och så har årets melodifestival satt igång.

Bengt Johansson skriver i sin studie om nyhetsvärdering att det som styr vad som blir till nyheter något förenklat är vad publiken vill ha och vad journalisterna tycker att publiken borde vara intresserad av att veta.

Att bränderna i Australien har varit en het nyhet under den gångna veckan är med andra ord inte särskilt underligt. Vad publiken vill ha är ofta nyheter om olyckor och brott. Bränderna är en landsomfattande katastrof som skördat många liv och skapat dramatiska scener. Dessutom var de anlagda av pyromaner så de är också ett resultat av brott. Det bör ju även klassas som en nyhet som är viktig att informera om. Inte minst då elden kanske aldrig kunnat härja så fritt om det inte vore för den globala uppvärmningen som vi alla är skyldiga till.

Sänkningen av reporäntan stal DNs första sida från bränderna mitt i veckan. Inte så förvånande med tanke på att det är något som direkt påverkar Sveriges och svenskarnas ekonomi. Vad som gjorde mig något förvånad var att nyheten även hamnade på tidningen Metros löpsedel. Det är ju inte en tidning som vanligtvis brukar skylta med viktig samhällsinformation på första sidan. Den mest rimliga förklaringen till detta borde vara att sänkningen av räntan påverkar så många svenskars privata ekonomi att man därför bedömer det som en nyhet som lockar läsarna.

Men trots viktiga politiska och ekonomiska händelser samt bränder som slukat hundratals liv så var det inte någon av de ovanstående händelserna som verkar vinna mest plats i Aftonbladet den här veckan. Istället var melodifestivalen den ständigt återkommande händelsen på tidningens löpsedlar. Det har varit rubriker om att Petra Mede inte klarar trycket som programledare, att Måns Zelmerlöw har mimat under repetitionen och att aftonbladet släppt en samlingsskiva med schlagerklassiker.
Det är väl ingen tvekan om att dessa rubriker är till för att locka läsare och sälja lösnummer. Men jag skulle vilja veta varför publiken så gärna vill läsa om vilka trivialiteter som helst bara för att de inkluderar kändisar och TV?